ordna sitt folk. Ton lade handen på hjertat liksom ville hon vädja till detsamma i denna sak, men hvad hjertat svarade det tycktes hon icke bli riktigt klok på. Men när det första skottet föll och hon såg finnarne komma utför kullen, då tog också den qvinliga naturen ut gin rätt. Hastigt ilede hon fram till Kotschoffsky, slog sina armar kring hans midja och snyfiade, under det hon ömt såg upp till honom: A — Fly, fly; jag följer dig! Det glänste till i den unge kosackens ögon, då han såg den sköna Ilma, Österbottens perla, vid sina fötter. Han kände ett ögonblicks triumf, ty han var stolt öfver, att han kunnat rycka den unga flickan utr Margunoffs händer, men denna berättigade känsla gef snart rum för en annan, nemligen eftertankens. Skulle han följa Iimas råd och fly undan nu, då han kanske icke behöfde det! Nej, ljöd det ihans inre; hans sydländska blod svallade upp, och pligtong hårda bud besegrade kärlekens. — Jag kan inte fly, utan att hölja mitt namn med vanära, svarade han och reste upp den unga flickan. Det är mot dina landsmän jag kämpar, Ilma, dock måste jag åtlyda pligtens och ärans bud. Skulle du vilja i mig se en feg stackare, gom vid första anfallet af en hop oordnade bönder, tog till flykten, snart sagdt utan att byta ett enda svärdshugg Nej, Ilma, det skulle du ej vilja se! ÖSTERBOTTENS PERLA, 17.