I dag kommer, enligt fattadt beslut angå-. ende föredragningsordningen, det så kallade dechargebetänkandet att i riksdagens begge kamrar behendlas. Vi vilja icke gå händelserna i förväg och gissa oss till hvad som möjligen kommer att yttras. Men ehuruväl rätt allvarsamma ord kunna blifva fällda om det sätt, på hvilket konungens rådgifvare fullgjort sina åligganden, leder sådant icke till något resultat, och säkerligen kommer en eller annan rådgifvare att yfvas öfver att ingen riksdagens skrifvelse till konungen, om hans och hans kollegers entledigande, ifrågakommit samt att beteckna deana omständighet såsom ett prof på det stora förtroende, konungens nuvarande rådgifvare skulle hos riksdagen åtnjuta. Det hela är ett spegelfäkteri, gom förträffligt lämpar sig för det nu rådande byråkratiska styrelsesättet. Kan formen endast någorlunda bibehållas, är detta allt hvad man i byråkratiens leder begär af regeringen, ty derigenom lemnas säkrast allt det murkna i administrationen orubbadt. Då emellertid hela verlden har sig bekant att flere af konuvgens nuvarande rådgifvare icke ega riksdagens förtroende, oaktadt alla, med skyldigt undantag för utrikesoch krigsministrarne, förmått den aflidne konungen gifva sig betyg på att de äro ovärderliga och oersättliga, är det en märklig omständighet som förtjenar att beaktas, nemligen att ingen reform anses så genomgripande, att icke den nuvarande regeringspersonalen oförändrad tror sig vuxen genomföra densamma. Men detsamma är förhållandet i alla länder, så snart regeringen anser såsom gin uppgift att bekämpa det folkvalda elementet. Det är knappast möjligt att framleta något egendomligare förhållande än det, som nu råder i de tre nordiska rikena. I Danmark har folkethinget uttryckligen förklarat sig ogilla det nu rådande regeringssystemet, såsom alltför mycket byråkratiskt. I Norge har regeringen genom fönstret utkastat ett af storthinget välvilligt gjordt erbjudande, att statsråden skulle, såsora här, få deltaga uti stortbingets öfverläggningar. Det faller gig naturligen för byråkrater beqvämare att: skriftvexla. Det går också betydligt långsammare, och den som vinner tid, vinner allt. Behöfva vi väl försöka för våra läsare åskådliggöra, huru pass mycket förtroende vissa af konungens rådgifvare åtnjuta af den svenska riksdagen? CKänd sak är så god som vittnadX, och vore ytterligare vittnesbörd af nöden, behöfver blott ett enda faktum åberopas, nemligen att till följd af den byråkratiska tendensen hos regeringen riksdagens verksamhet blifvit förlamad, ty enligt det konstitutionella styrelsesättet blir det omöjligt att genomdrifva verkliga reformer så läng6 regeringen är döf för det som ligger riksdagen mest om hjertat, nemligen reglering af skatteväsendet i allmänhet och af jordens beskattning i synnerhet. För ait afleda uppmärksamheten från sådana frågor kastar man sig in på andra ämnen, om hvilka allmänna tänkesättet ännu icke hunnit stadga sig. En sådan manöver anse vi t. ex. den danska myntkonventionen vara. Hr statsrådet Wern, som troligtvis bland alla sina medbröder i rådkammaren står närmast dörren, har icke desto mindre ansett sig oförhindrad att i samråd med två danska och en norsk man uppgöra en myntkonvention för en tid af tolf år, under hvilken svenska representationen och regeringen alldeles skulle vara fråntagna all videre beslutanderätt uti dithörande frågor, med mindre än Norges och Danmarks gunstiga bifall till ifrågasatt förändring kunde erhållas. Det skall vara för att ernå stora fördelar, som ett sjelfständigt folk skall ingå på så hårda vilkor. Men de fördelar, som här bjudas Sverige, äro inga andra än sådana, som säkerligen skulle medgifvas utan alla konventioner. I stora affärer taga nog de intresserade vara på sina rättigheter, men småhandeln vid gränserna har en fördel af att den skilnad i myntvärdet, som eger rum mellan