SS UN ER Kaptenen störtade fram, men kom för sent; några finska bönder hade undanträngt kosacken och Ilma. Hans värja fällde många till marken, och med ansträngning af alla sina krafter lyckades det slutligen honom, att komma i den unga flickans närhet. Bredvid henne stod Mikko, och han hade tillfullo redogjort för modrens öde, när de afbrötos af Margunoff, som skrek: — Der har jag henae! Österbottens perla måste bli min. — Tag henne då! svarade Mikko och ställde sig framför Ilma, som i det afgörande ögonblicket bemäktigat sig en fallen kosacks pistol. Hennes blickar sökte Kotschoffsky, och hon såg honom midt uppe i stridshvimlet kämpa mot öfverlägsna fiender. Hon ville fram till honom, men Mikkos arm höll henne tillbaka. Margunoffs ankomst gaf kraft åt hennes svaga arm, och hon föresatte sig att icke ge sig godvilligt. Hon visste att pistolen var laddad, och denna visshet stärkte henne. — Undan, finne! skrek Margunoff förbittrad, flickan är min! — Tag henne då! sade Mikko för andra gången och höjde klubban. Men innan du får henne, går din väg öfver mitt lik! — Ha, ha, hal skrattade ryssen hånfullt. Du talar stora ord, finne! Att krogsa dig är en småsakl