fortskaffades fru Herner, de öfriga sårade samt Låpvg-:Jan till byn, De ville bestå honom en hedörlig begtafning, och det fick han äfven: De döda ryssarne bogrofvos vid förhuggningen. Så snart de närbelägna byårnes invånare fingo kunskap om olyckan, skyndade de till hjelp, och snart hade ex -rhängd riskojor upp: stått. Här begynte man nu att se om de sjuka. Fiu Herner egnades den omsorgsfullaste vården. Såret var icke utan fara, men hennes af na: turen starka kropp segrade och hon blef bättre med hvarje dag. Tlmas förlust var dock ett sår, gom icke så lätt kunde botas. Fru Eerners sorg var visserligen: djup, men derunder tänkte hon som så, att en högre rakt nog skulle beskydda hennes svaga dotter. Likväl fanns det stunder; då hon nästan förtviflade, och hon var färdig att förebrå Gud för den störa förlust hon lidit. Men, då hon återfick sitt lugn, afbad hon sin misstro af uppriktigäste hjorta, och hen kände sig ovanligt styrkt derefter. Småningom utjemnades askhögarne och nya toräter utstakades. Äfven till fru Herners gård sträckte sig Sikkiläboarnes hjelpsamhet. Arbetet fortgick raskt, men med ens afstannade det. Det var en regnig och blåsig afton, som fru Herner och Mikko sutto tillsammans och förde ett lågmäldt sarmtäl, Tiest om Ilma; och Mikko kade då sita tankar tent ut; att han trodde, att der unga flickan var vid lif. Då,