Dagens Nyheter – 14 mars 1873, sida 1

just som regnet som värst piskade riskojorna, och den häftiga blåsten ryckte löf och qvistar med sig högt upp i luften, inträdde en finn. pojke, våt och nedsvärtad. Vid åsynen af fru Herners bleka drag stannade han halft förlägen-i den lilla öppning, som skulle föreställa dörren. Mikko kallade honom dock fram till sig, och pojken, som nu fattat mod, drog käckt fram en budkafvel, den han räckte honom (Mirko). — Aha, utbrast finnen och hans ögon glänste, det är budkafveln från Pyhälahti;jag har som barn sett den en gång. Är det inte så, du? frågade han gossen. — Jol — Nå, är faran stor? — Mycket stor. En rysk kapten härjar och bränner, och styr kosan mot Pyhälabti. Mikko och fru Herner utbytte en snabb blick. — Har du sett ryssarne? frågade den förstnämde. — Nej, svarade finnpojken. En suck af ledsnad undföll fru Herners bröst. Hon hade trott, att pojzen skulle kunna ge henne någon upplysning om Ilma. Dagen efter hade Sikkiläbönderna och åboerna i närgränsande byar rest sig ånyo och morgonen derefter skyndade de på långa omvägar att uppnå Pyhälshti. Det var med den största svårighet Mikko kunde förmå fru Herner att stanna hemma,