Dagens Nyheter – 14 mars 1873, sida 1

och endast det heliga löftet att han skulle göra allt för att rädda, eller åtminstone uppsöka Ilma, kunde beveka modren. Det var också som Mikko sade: huru skulle hon, som knappt var till hälften återställd från sitt sår, kunna uthärda en marsch iskogarne! Det var visserligen ssnt, menade han, att moderskärleken kunde uträtta underverk, så snart det blef fråga om uppoffringar, men här var den ändå för svag. Ymniga voro de tårar fru Herner fällde, när bönderna tådade bort, och ännu i sista ögonblicket besvor hon Mikko vid allt hvad heligt var att icke komma tillbaka ucan Ilma. — Jag skall göra hvad jag kan, svarade Mikko och tryckte hårdt den stackors modrens händer. Så försvann truppen och qvinnorna blefvo ensamma i riskojorna. a Den unge finngossen, som fört buckafveln till Sikkilä, var i tjenst hos en förmögen bonde i Pyhälahti. Hans fädernehem stod vid Lotkamo kyrka långt i öster från Uleå träsk. Ung och förtrogen med farorna, blef han utsedd till den vådliga beskickningen med budkafveln. Den lyckades, såsom vi veta, och derefter var det också han, som sprang i spetsen för bondhopen, spionerande med sina falkblickar åt alla håll. När Mikko efter ankomsten till Pyhälahti gick ut på ströftåg, var finngossen med, och han var outtröttlig i att spionera, Han kröp