Dagens Nyheter – 13 mars 1873, sida 1

a nn och tätt i hans spår Ilma, med handen på sabelfästet, beredd att begagna det henno få obekanta vapnet. Den temligen säkra utsigten till räddning hade skärpt hennes naturliga mod; handen darrade icke mera och ur de vackra ögonen lyste en förtröstan, som tydligt gladde Elka, då han tidt och ofta vände sig tillbaka för att se efter sin skyddsling. Sålunda bade de kommit fram till nordligaste ändan af lägret, som sträckte sig irektangelform från norr till söder. Hittills hade de icke mött någon enda mennisKka, och TIlma trodde redan att all fara var öfverstånden, då en stark stämma ropade: — Kto tamm (hvem der)! — Gud och czaren! hviskade Elka med lågmäld stämma. — Godt, ljöd ånyo postens stämma, men, hvad är det — — du är icke ensam? Ilma darrade, men till hennes lycka var det så mörkt, att posten icke märkte det. Elka fortfor: — Du vet att löjtnant Kotschoffsky är ute på spionering? — Ja. Än sedan då? — Jo, hans sista ord till mig lydde så Elka, jag rider ut åt Pyhälahti till, der jag tror att bönderna samlat sig. Kommer jag inte tillbaka om halfannan timme, så är jag fångad. Gå då ut och sök upp mig och berätta min olycka för kapten Margunoff, och — ÖSTERBOTTENS PERLA, 10.