Dagens Nyheter – 13 mars 1873, sida 1

-—UV —Ilma rodnade som en pion. Kotschoffsky! Ödet hade således fört henne ihans väg! Hur våldsamt klappade icke nu hennes bjerta, då hon med snabba steg följde Elka på den väg, som ledde fram till den lilla plats, der Kotschoffsky gjort halt! Det nästan svindlade för hennes ögon, i en sådan spänning befann hon sig; Ännu mera förvirrad blef hon, då hon plötsligt förnam utropet: — Elka! Hon hade känt igen Kotschoffskys stämma, och den jungfruliga rodnad, som kort förut uppstigit på hennes kinder, antog blodets högröda färg. — Hvar är Ilma, Österbottens .perla? ropade den unge kosacklöjtnanten i det han störtade fram till Elka. Har det lyckats dig att — — ah, ge der, afbröt han sig sjelf, då han varseblef den rodnande Ilma — — du är då räddad! — Ja, hviskade den unga flickan och lät den unge kosacken behålla den hand, som han bemäktigat sig, jag är räddad, tack vare — Längre kom hon icke, ty utan krus hade Kotschoffsky slingrat sin arm kring hennes midja och tryckte en glödande kyss på hennes läppar. — Men nu måste du tillbaka till dina landsmän, som äro mig hack i häl. Du får inte dröja längre, Ilma, fortfor han och såg Ilma djupt in i ögonen, ingen har jag älskat mer än dig; här vill jag tala om det för dig.