Dagens Nyheter – 13 mars 1873, sida 1

När fyktingarne lyckligt och väl undkommit posten, undslapp en djup suck Ilmas bröst. Hvart hon såg sig omkring mötte henne endast den mörka skogen. Hon bäfvade då hon, nu befann sig ensam derinne med kosacken. Men hennes förskräckelse lade sig alldeles, när denne sade: — Nu äro vi i det närmaste räddade, och nu skall jag berätta för dig löjtnant Kotschoffskys vilja. — Berätta, berätta! utbrast Ilma, i det en fin rodnad höljde hennes kinder, då den unge kosacklöjtnantens namn nämdes. — Jo, dessa-ord-sade han till mig, då han red bort: CElka, du vet att jag tycker om den vackra finska flickan. Jag skulle gerna vilja att hon stannade qvar hos oss, men för Margunoffs skull får hon det ej, ty hon är för god för honom. Om du i natt kan frälsa henne; ger jag åt dig och dina efterkommande den lilla jord, som nu är min, och som du bebor. nere vid Don. Du skall försöka att föra henne på omvägar fram till Pyhälahti, och der skall nog hon taga dig i försvar mot