Dagens Nyheter – 12 mars 1873, sida 3

Hikan FE Se sen Hvarjehanda nyheter. Hråstinn Hull, Vid en högtidlighet i Skara domkyrka hade iöke blott stadens invånare infunnit sig i massa, utan äfven från landet inströmmade närböende, så ått det ur åldriga templet fylldes at åhörare; Bland dessa befann sig äfven en kammarjunkare, pekant för sin originalitet, Han hade på läktaren atmbågat sig fråm ända till organistens plats och följde med största uppmärksamhet dennes spel. När gudstjensten var slut och utgåbgsstycket speladt, reste sig Kull för att gå, men i detsamma närmade sig kammarjunkaren oöh tackade under många bugningar organisten för den syperba musik han fått höra; men, yttrade han, skälle det into vara möjligt att, då vi nu äro så här alldeles ensamme, få höra en enda liten bit, en liten uvertyr till exem pel. Jag skall sedan bjuda herr direktören på middag, om jag får ha den ärans K. gaf åt orgtramparen en lätt begriplig vink, och denne afligsnade sig. Jo, hvarför inte, genmälde nu K., jag är inte den som säger nej till en god middag, Var så god och sitt het5, Kull slog sig ner på sin syndabock — så kallade han bänken hvarpå han satt vid orgverket — och började derefter imed fingrarne öfverfåra taogenterna, det givk som en brusande ström och fötterna dansade öfver pedalen som stormvinden öfver Stilla Oceanen, men intet väder fanns i bälgarne. Kammarjunkaren betraktade med vidöppen mun organisten och spetsade öronen som en vindthund — ej ett ljud kunde förnimmas. Efter några minuter uppsteg Kull: 480 så ja, yttrade han, nu gå vi att äta middag. Men , .. men . .. stammade kammarjunkaren, jag kunde inte begripa hvad dot der skulle vara, som direktörn nu gjorde med sina, gester, Öaskade ni icke att höra eu uvertyr? frågade K, a sToho! det är ganska riktigt. Nåja! detta var en uvertyr . . . uvertyren till Do dödligas tystnad i grafven, Ja, men jag hörde aldrig en toa. ifrån de döda i grafvarne förnimmes aldrig ett ljud, försäkrade K., det vore ju onaturligt, , Dermed förde han sin förbluffade musikälskare från orgläktern. Huru detgick med middagen förmäler icke historien. En katolsk, fransk bomde hade under fastlagen företagit sig att, tvärt emot den heliga romerska kyrkans stränga föreskrift, åt sig tilltaga en pannkaka, Då han var sysselsatt med att på den göra sig ett godt mål, började åskan mullra. Den fromme, vidskeplige bonden trodde då, att himlen gat honom detta bevis på sin vrede för det han öfverträdt kyrkans befallning. En stund hörde han med tilltagande ängslan på åskbullret; men då han märkto att åskmolnst närmade sig och att knallarne blefvo allt starkare och följde allt tätare på hvarandra, spraog han fram till fönstrot, öppnade detta, slängdo ut derigenom den ötverblifna delen af pannkakan samt utbrast förtvidal: O, du himmel, så mycket väsen för en pannkaka! Skemdöd. Odessa korrespondenten till ott ryskt blad meddelar ett intressant fall af skendöd, I lägret invid Odessa insjuknade en officer i feber, som tilltog dag för dag, till doss att mannen slutligen afsomnade och som man trodde dragit sin sista suck. Man tvättade och påklädde liket, man lade det i kista, kamraterna kommo och gingo samt uttalade sin saknad öfver dödsfallet, allt under det mannen låg och hörda allt, men icke kunde röra en lem. Han har sjelf berättat att det förfärligasto ögonblicket dock var det då man kysste honom till afsked. Läkaren konstaterade att död inträffat. Till slut lyckades det honom att frampressa orden: jag lefver. Man vidtog genast åtgärder för att återställa lifsverksamheten och lyckades äfven snart härmed. Han föll i en god naturlig sömn och på morgonen begärde han att äta.