— 72 — söderut, men, som du vet, skulle han komma tillbaka inom två timmar, och att han håller ord, derpå kan du vara säker. Ilma ryste. — Låt oss skynda på då, bad hon med bevekande stämma. O, min Gad, om jag ändå vore utom lägret! — Lugna dig, flicka, hviskade kosacken cillbaka. Hvad min förman befallt mig, det utför jag, om också döden skulle bli min lön. En kosack bör lyda och handla. — Det är då på löjtnantens bul som du räddar mig? — Ja. En suck af tacksamhet höjde Ilmas bröst. Hon ville ännu mera tala om den ädle man, som var orsaken till hennes räddning, men Elka, så hette kosacken, ålade henne den djupaste tystnad. Hon lydde och svepte kappan tätare omkring sig. Skymningen hade öfvergått till ett halfmörker, i hvilket de olika föremålen oredigt framstodo. Mången gång tog Ilma ett ungträd för en spionerande ryss, och ofta studsade hon tillbaka vid åsynen af en stens underliga konturer. Det är ju icke att undra på! Så upprörd som hon var, såg hon i sin inbillning faror, der inga dylika funnos. I det lilla lägret, som i förhållande till dess invånare hade en alltför stor utsträckning, var det tyst och stilla, och detta nunderlättade naturligtvis Sykten, Elka gick i spetsen