Den lifaktighet törande allmänna angelägenheter, gom den nya kommunalförfattningen i dess, om än begränsade, erkännande af sjelfstyrelsens stora princip och af den medborgerliga likställigheten skulle väcka och som den, äfven till en början framkallade, är nu på god väg att insjunka i en djup, långvarig slummer. Rädda för att det skulle bli alltför fritt lif lyckades lagstiftningens konservativa elementer få antaga en vallag, så orimlig, sågom lemnande alltför stor makt åt den större förmögenheten, att derigenom ovilkorligen förr eller senare allt allmännare intresse skulle tröttas eller qväfvas. Dit hafva vi nu, efter många varnande tecken, ändtligen kommit. TI landets stora som små stadskommuner — för att nu endast tala om dessa — hafva de kommunala valen nedejankit till en kotteriaffär och kommunalstyrelserna mer och mer utbildat sig till kotterier, med intressen ofta bjert afstickande mot den kommuns, hvars administration de tagit om hand. Rikets främste kommun utgör i detta fall alls intet undantag. Tvärtom se vi just i år ett betecknande exempel på, att den kommunala vallagen för Stockholm lyckats hardt när döda det allmännare intresset för kommunens angelägenheter. Det lugn, hvarunder de i dag börjande ersättningsvalen af stadsfullmäktige synas komma att försiggå, må väl af den oinvigde anses innebära, att de stadsfullmäktige, som hittills fungerat, uppbäras af de röstegandes odelade förtroende. Men i sjelfva verket förhåller det sig dock något annorlunda. fSanningen torde vara att stadsfullmäktig-institutionen för det stora flertalet af valmän är alldeles främmande: de se i kommunalstyrelsen kanske ingen enda af de personer, som deras förtroende der velat gifva plats. Att en sådan uppfattning är rådande, framstår klart vid erinringen om huru starkt och allmänt det ogillades att stadsfullmäktige beslöt låta Stockholms stad ikläda sig