Dagens Nyheter – 11 mars 1873, sida 2

Det pörte, i hvilket Ilma bodde, utgjordes blott af ett rum, litet, mörkt och otrefligt. Härinne hade hon nu dvalts nära fjorton dagar, utan att ha sett andra än ryssarne, eller ha förnummit andra ljud än deras. Det är sannt, att man äfven i olyckan kan vänja sig vid att ha det mindre, och det hade Ilma gjort så mycket hon kunde det. Huru många gånger hade hon icke sutit hela timmarne,och bara stirrat på de nakna, af röken svartnade väggarne, eller på den låga eldstaden, der förkolnade bränder ännu lågo qvar! Huru många gånger hade hon icke önskat sig vingar för att kunna flyga bort ur gitt mörka fängelse, och huru ofta hade icke hennes klagan öfver modrens okända öde ljudit härinne! Men ingen kom, som gaf henne sin frihet. Bad: hon Margunoff om den, fick hon alltid ett tvärt nej till svar; anropade hon Kotschoffskys hjelp, fick hon visserligen icke samma hårda svar, men i stället ett, som i hennes belägenhet icke var mycket tröstande. Den unge-kosackofficeren hade nemligen svarat hvarje, gång Ilma tiggde honom om friheten: — Ännu är inte tiden inne; vi mäste afbida den. Men hur lång denna väntan skulle bli, det kunde han icke säga, och således måste Ilma plågas natt och dag af den förfärliga ovissheten.