Dagens Nyheter – 11 mars 1873, sida 2

6 OJ de små holmarnes träd och stenar speglade Big, likt koketta barn, lika stelt och intresseöst nu, gom för tio är sedan; då och då stäck fisken upp häfvudet, antagligen för att ett par sekunder se gig om i den för honom så obekanta verlden. Det var en afton, fridfull och skön, som en qvinnas renaste tanke. Margunoff satt på en sten så nära vattenbrynet, att han icke behöft sträcka ut benet mera än en aln, för att konima ned i det våta elemöntet. Han var allvarligt stämd, till och med vred, det syntes tydligt på de rynkade ögonbrynen och på hans blickar, hvilka då och då uttryckte det största hot. — Alexia, mumlade kan för sig sjelf och tryckte pannan i händerna, då är visserligen skön! Vid Ural stod ditt hem, der såg jag dig första gåvgen, när du lät dig vaggas till sömns af vågornas sorl, af de nakna bergens vindar. Dina läppar hade en vackrare färg än Barafanen, som orslöt din midja och band dina :lockar. Jag ropade till och du hörde mig. Du sade sedan att du älskade mig, och det har du hållit: du älskar mig ännu, men hit ville du ej följa mig! Hvarför, Alezia? Fruktar du detta hårda land; rädes du för halmbädder! i det söndriga tältet, eller i det gBotiga pörtet? Jå, Hög är detskönare att hvila i mjuka soffor, att beundrad vandra på Petersburgs gator, och att om qvällen få beäja till Öbrasbilden om en ljuf nätt, än att kastas omkring i detta land, sofva under trädens