Dagens Nyheter – 11 mars 1873, sida 1

VV grenar, jagas mellan sjöar, floder och träsk, och hvarken om dagen eller natten vara i säkerhet för kulan. Du har valt det bästa, Alexia, och när du ej ville följa mig, tog jag dig ändå med mig! Med dessa ord stack han handen inom uniformsrocken och tog fram en liten guldmedaljong, den han öppnade. Ett vackert qvinnoporträtt log mot honom. Han såg länge på det, men till slut blef han tankfull; han tyckte sig se en annan qvinna, Hastigt sprang han upp, hans blod kom i svallning, ögonbrynen drogos tillsammans och han ropade: — Hvad är ändå din skönhet möt hennes? Du eger inte ett enda sådant drag som Ilma, Österbottens .. perla!. O, att jag aldrig sett henne! Och detta porträtt, hvarför skulle jag föra det med mig? Alexia, jag anar alt vi aldrig återse hvarandra! Far hem igen till ditt Ural! utbrast han och höjde armarne, du står mig bara i vägen, ty då Ilma följer mig till Petersburg, måste du träda tillbaka, och då skall du mörda den perla, jag funnit här. Guld skall du få om du far bort, allt — — men hvad är det nu jag pratar? afbröt han sig sjelf; ha, ha, ha! Jag, Margunoff, den orädde, fruktar en qvinna! Nej, nej! Jag har makt, och jag kan hvad jag vill! Men, detta porträtt! skrek han till och betraktade ånyo den vackra uralskan; hvarför skall jag gömma det längre, då jag inte gömmer bilden i mitt bjerta? — — Ha! — der vill jag i stället