Dagens Nyheter – 11 mars 1873, sida 1

wa -— Samma afton som Kotschoffsky red ut på rekognoscering, satt Ilma vid det lilla fönstret och såg tankfull ut öfver insjöns yta. Hennes blick var jemförelsevis lugn, ty hon hade: nu fått något riktigt vigtigt att tänka på, nemligen på flykt. Denna tanke hade uppstått hos henne samma morgon. Men huru skulle denna flykt verkställas, då hon var så strängt bevakad? Hon ansträngde hjornan med att fundera ut något sätt, men det ville ärdå icke gå. Om hon i dag ändå hade fått tala med Kotschoffsky, skulle det kanske gestaltat sig annorlunda. 8å trodde hon, och det med rätta i den belägenhet hon nu var. Framför dörren till det lilla pörtet stod postkarlen, en kösack. TIlma hade icke upptäckt honom förr. Hvartför har inte löjtnanten tagit honom med sig? tänkte hon och lutade det lilla hufvudet i händerna. Skulle det kanske vara — Annalkande steg närmade sig fönstret. Tlma drog sig något tillbaka, men återtog genast sin förra ställning, då hon märkte att det vär kosacken, som stannade under fönstret. Han hade många gånger postat der, och Ilma kände för den skull noga igen honom. — Tyst, tyst! hviskade kosacken, då han såg att den unga flickan gjorde min af att tala; var ytterst försigtig. TIma spratt till, då hon förnam dessa ord. Det lät i henneg öron alldeles som en rädd: ningssång.