Dagens Nyheter – 10 mars 1873, sida 1

-— Ur henne förfärligt att tänka på; ögat miste sin glans och de mjella kinderna blegnade. I Margunoff såg hon modrens baneman, och hela hennes späda kropp skälfde, då han sfod framför henne. Af Österbottens perla hade det nu blifvit nära nog en hamn, en lilja, som den första hårda vind skulle bryta. I viesa ögonblick kunde hon knappt tänka redigt: Då, i dessa dystra ögonblick, och äfven annars, stod den unge kosackofficeren vid henneg sida och sökte intala henne mod. Till en början stötte Ilma honom bort, ty hon såg i honom, såväl som i allt hvad som bar namn af ryskt endast falskhet, och hon var många gånger nära deran att förbanna honom. Men hur det var, och det må den skarpe menniskokännaren afgöra, tyckte hon att främlingens röst var för mild och för allvarlig, att den skulle kunna tillhöra en i grunden falsk menniska; hon kom att se djupare in i Kotschoffskys ögon, och det ljusnade i hennes eget sorgbundna hjerta. Snmiåningom lyssnade hon mera till hans ord, och då hon en gång såg kosacken och Margunoff tillsammans och då märkte det ogillande, som stod att läsa i den förres blickar, när kaptenen tilltalade henne med skarp stämma, då började hon också fatta förtroende för sonen från Dons stränder. Och efterhand tyckte hon, men kanske att det var inbillning från hennes sida, atti Kotschoffskys blickar lästes ett djupt vemod, då han betraktade henne. Hon började grubbla