-— GA — På detta och flerahanda sätt fortfor man att sinsemellan beklaga fru Herner och hennes dotter, till dess sömnen band deras tungor. — Midnatten hade redan inbrutit, och i skogen var det så tyst, som i grafven. Icke ens en fågel uppstämde sin sång, endast ormen halkade nästan ljudlöst öfver de fallna löfven, för att lura på de otaliga krypdjur, hvaraf snåren hvimlade, Utur förhuggningen kommo straxt efter det klockan förkunnat midnattensinbrytande, fyra män, bevägnade ända till tänderna. De voro Lånpvg-Jan, Mikko och tvenne handfasta bönder. Viga som kattor smögo de mellan träden, och talade sällan med hvarandra, åtminstone icke i början. Men när de väl kommit utanför den närmaste posten, af hvilken de erhöllo den underrättelsen att skogen var fri, lade de icke mera så strängt band på tungan, utan språkade helt ogeneradt. — Och du tror att soldaterna ligga qvar? frågade Läång-Jan hastigt, i det han vände sig till Mikko, gom gick vid hans sida. De andra höllo sig tätt bakefter. — Jo, så säkert, som att de voro fulla, svarade Mikko i lågmäld ton, Det der ruset går inte af dem så fort. Lång-Jan nickade och de fortsatte vägen