Mikko. Det var Lång-Jan, och han gjorde skäl för tillnamnet mer än någon annan, Fulla sju fot höll han; skuldrorna voro breda och rakt utstående; bröstet högt och midjan smal. Man behöfde blott kasta en enda blick på denna kämpe, för att komma till insigt om, att han besatt ena styrka, motsvarande hans väldiga kropp. Ansigtet var icke fult, fastön det bar stora och djupa ärr efter utkämpade strider: det ljusa håret hängde oordnadt kriog hans skuldror och det likaledes ljusa och tjocka helskägget hade icke sedan krigets början blifvit utredt af någon kam. — Jag har inte tid att kamma mig, sade också Lång-Jan, då någon gjorde honom uppmärksam på hans ovårdade yttre. Och han hade rätt, ty då man, såsom hav, natt och dag ströfvar genom skogarne för att lura på fiender, har man sannerligen icke tid att pyssla om sin toalett. Vi ha förut hört, att Lång-Jan icke var omtyckt af sitt folk. Orsaken dertill är klar, då vi berätta, att han var ifrån norra Österbotten. Endast hans öfverlägsna styrka, hans kallblodighet i striderna och det gemensamma intresset, som endast hade till mål att göra ryssarne så mycket afbräck som möjligt, gjorde, att han kunde bibehålla sin plats. — Hvad vill du? sade ändtligen Lång-Jan, sedan han en stund betraktat fruntimren. -— Det är väl lätt förklarligt, svarade Mikko hastigt, ocH icke utan en liten spetsighet.