oo VIUUIlUA GUDS UUVULVUULDUGR IVA VLN BIUPYBLIBY VIRA TMANV ? land, Tyskland, Danmark och England, fortfarande låta bygga pansarfartyg. Och bland alla sorts pansarfartyg äro monitorer och pansarbåtar för vårt sjöförsvar otvifvelaktigt de mest passande. När man läst detta, tror man sig kunna taga för gifvet, att tills vidare blott pansarfartyg bos oss skola byggas. Så mycket större blir öfverraskningen, då man vid slutet finner, att sjöministern begär, utom 400,000 rår till påbörjande af en femte monitor, icke mindre än 900,000 rår till 3 nya obepansrade fartyg 3 300,000 rår styeket, utom den, till hvilken anslag vid föregående riksdag beviljades. Söker man efter motiverna till denna märkliga konklusion efter den föregående vidlyftiga bevisningen mot obepansrade stridsfartyg, finner man intet annat än i början en antydan, att samma fertygscert svårligen kan förena alla hos stridsfartyg önskliga egenskaper, hvadan man måste hafva ett blandadt system af bepansrade och obepansrade fartyg, samt att Clättare och rörligare fartyg behöfvas för att öfvertaga den rörliga striden i den yttre skärgården, för att vid positionsstrider uppträda i andra linien såsom artilleriförstärkning åt pansarfartygen, och för att vid alla företag å de öppna delarne af våra skärgårdar eller mot en flendes transporter blifva vårt hufvudsakliga anfallsmedel. Således, långt innan man bunnit skaffa den allra nödvändigaste materielen för försvaret i Våra inre skärgårdar och för striden i våra trängre farvatten, hvilket dock tillsvidare bör vara hufvudsaken, börjar man tänka på anfallsmedel i de yttre delarne af våra skärgårdar och mot flendens transporter — öfver hafvet. Ty vi kunna svårligen föreställa oss, att sjöministern skall anse den tarfliga styrkan af färdiga eller beställda 5 monitorer och 10 pansarbåtar såsom ens aflägset tillräcklig för försvaret af våra vigtigaste inlopp, hamnar och insjöar. Till och med de 1871 åsyftade 10 monitorerna och 20 pansarbätarne utgöra i afseende på detta ändamåls vinnande en så blygsam siffra, att den blott kan förklaras genom den ringa medeltillgången. Månne det icke vore mera skäl i att börja inifrån och gå utåt, att först anskaffa den boehöfliga rörliga materielen för försvaret af inloppen till Stockholm, Karlskrona och Göteborg samt insjöarne, och att sedermera tänka på striden i de yttre farvattnen och på anfallsmedel? Den vådligaste följden af bifall till sjöministerns förslag vore emellertid, att Sverige härigenom skulle komma på god väg att blifva det första land, som öfverginge från systemet med bepansrade till obepansrade stridsfartyg, innan de senare i något krig blifvit godkända. Ty, märk väl, här är ej fråga om blotta rekognosceringsfartyg, der man för snabbhets vinnande kan uppoffra både pansarstyrka och artilleristyrka, utan om verkliga stridsfartyg, hvilket måste förefalla obegripligt efter den ovedersägliga argumentering, sjöministern bestått emot obepansrade dylika. Huru sådana fartyg för öfrigt skola i positionsstrider kunna användas i andra linien såsom artilleriförstärkning åt pansarfartygen, synes äfven oförklarligt. När man uppmärksamt genomläser sjöministerns kuriösa anförande, kan man svårligen värja sig från den tanken, att han vid dess affattande befunnit sig i strid med sin äldre, riktigare öfvertygelse, men blifvit påverkad af något yttre inflytande, som han ej kunnat motstå. Här vore således ett tillfälle för statsutskottet och riksdagen Satt under en tid, då striden om det ena eller andra systemet ännu är oafgjord och misstag i detta hänseende falla isynnerhet tungt för en mindre nationX, vägra anslag till de tre nya, obepansrade fartygen samt åtminstone afvakta profvet med det, till hvilket vid förra riksdagen anslag beviljades och till hvilket ritning först nyligen till k. m:t blifvit inlemnad.