också orsaken hvarföre kapten Margunoff ville åt den, för att sedermera ha fritt spelrum. Förhuggningen höll omkring trettio alnar i längd och ungefär hälften så många i bredd och var just derför lätt försvarlig af de nära hundra bönder, hvilka församlat sig der. Fronten stod åt vägen, och der framför hade skogen blifvit fälld, likasom på flankerna och i ryggen. Träden hade icke blifvit bortförda, utan kastade huller om buller, i afsigt att försvåra ryssarnes angrepp. Sjelfva bröstvärnen voro uppförda af på hvarandra lagda stockar, somliga lösa, andra hopfästade med bast, till en höjd af ungefär tre alnar. Derinom stodo finnarne, färdiga att aflossa sina mördande salfvor på fienderna. Försvarad af reguliera soldater och skickliga officerare, skulle den lilla förhuggningen genom sitt ypperliga läge, som icke tillät en angripare att med fördel begagna artilleri, ha blifvit ett ordentligt fästningsverk. Det var ganska långt lidet på aftonen, då Mikko besvarade postens förut omtalade anrop: hvem der! med dessa ord: — Död åt ryssen! — Passera, ljöd det ånyo från postens läppar. Men, innan Mikko förde de uttröttade fruntimren in i förhuggningen, gjorde han posten, som nu började visa sig mera meddelsam, en ytterligare fråga: — Ar det Lång-Jan, som för befälet?