Ursivnig öfver att bytet gått honom ur händerna skyndade, Margunoff, så snart han sett att allt som kunde förstöras, blifvit förstördt, öfver till andra stranden just på saroma ställe der han förut gått öfver. Hade han nu gått rakt på förhuggniogen, skulle han utan tvifvel öfverraskat bönderna, som icke väntade honom förrän på natten, men i det stället gick han tillbaka till Sikkilä, emedan han trodde, att någon lefvande varelse, på hvilken han kunde utöfva sin hämd, skulle finnas der. Men alla voro borta; icke ens en hund eller katt mötte de intågande ryssarne. Detta förtröt Margunoff ytterligare, och han gaf genast vefallniog, att tända på hvad som kunde prinna, Soldaterna voro naturligtvis icke sena att hörsamma befallningen. Nägra alnar från det nordligast belägna pörtet stodo Margunoff och koseckofficeren Kotschoffsky inbegripna i ett samtal af vigt, såsom det syntes af deras miner. På Margunoffs penna sväfvade ofta moln, och i hans skarpa ögon lästes stundtals ett trots; ja, till och med ett hån, som tydligt visade, att hans inre var i starkt uppror. I Kotschoffskis manliga ansigte vexlade lika ofta medlidande som en sorts förakt, om hvilket man icke med visshet kunde säga, om det härrörde af inre eller yttre omständigheter. ÖSTERBOTTENS PEBLA. 5