löneförhöjning åt vissa landstatstjenstemin. Redan i statsutskottet hade olika åsigter om denna fråga uppstått. Sålunda hade minoriteten (ledamöter från andra kammaren) delat sig och afgifvit två särskilda reservationer. Hrr Carl Ifvarsson, Liss Olof Larsson och O. B. Olsson, med hvilka grefve A. Posse och frih. Ericson röstat, enligt hvad de i kammaren upplyste, hade sålunda motsatt sig löneförhöjningen af skäl att ej vidare befästa den nuvarande organisationen af dessa tjenstebefattningar, utan framtvinga retorm. Hrr Jöns Rundbäck och Jan Andersson hade till löneförhöjning åt länsbokhållare och landskontorister för år 1874 föreslagit 36,000 rdr. För afslag uppträdde i kammaren hrr Jo nas Jonasson, Hybinette, Carl Ifvarsson, Lars Ersson, Posse, Liss O. Larsson, Jöns Pehrsson, John Ericson, Per Nilsson i Espö, Hans Larsson, P. Gummesson, C. J. Bengtsson. Samtlige dessa talare höllo före, att ingen olycka inträffar, om riksdagen inväntar det förslag till reglering af landstatstjonsterna, som civilministern bebådat; hr Jöns Pehrs80n syntes väl litet tvifvelaktig om de olyckliga följderna, mön han var dock förvissad att ej många länsmän skulle komma att svälta ibjäl och det tröstade honom; grefve Posse utvecklade utförligast skälen hvarför en sådan löneförhöjning i klump icke, under några förhållanden, bör ske; många tjenstemän vid landskontoren hafva nemligen andra allmänna befattningar, med hvilka lön följer, oeh hvad länsmännen beträffar, så vore det en uppenbar orättvisa mot dem, hvilka icke ha boställen, om de ej skulle få större törhöjniog än de; som -hafva sådana. Angående dessa boställen anmärkte talaren, att i kungl. propositionen, der endast ett fåtal sådana bo: ställen uppgifvas. afkasta 700 rdr eller något derutöfver om året, icke namngåfvos flera, som talaren specielt kände till och hvilkas afkastning uppgår till mycket mer. TI det distrikt, talaren tillhör, finnes sålunda ett länsmansboställe, för hvilket han gerna skulle vilja gifva 3,000 rdr i årligt arrende och detta finnes dock ej upptaget bland dem .som afkasta 7001, Frågan om --dennaomreglering, som varit på tapeten sedan 1823, alltså i 50 år, lemnade för ötrigt det bästa beviset på hvad verkan det har när representationen inSkränker sig till att uttala önskningar, men ej lägger någon vidare tyngd i dessa genom det till buds stående medlet att vägra anslag för att framtvinga reform. . Många gånger har det från regeringens sida.hetat att förslag till omreglering af ifrågavarande tjenster skulle för riksdagen framläggas, men riksdag efter riksdag har gått utan att man kommit målet närmare. Nuvarande civilministern har nedsatt en komite för förberedande utredning, det är visserligen sannt, men hur många komitåer har regeringen ej tillsatt, af hvilkas verksamhet man sedan ej sett några resultater? Med den erfarenhet man vunnit, att intet motstånd är segare än det som reser sig mot embets verkens reorganisation, så länge tjensteinnehafvarne se att. deras vilkor gång efter annan förbättras, finnes ingen annan utväg än att neka äfven behöfliga löneförhöjningar, på det yrkande om reform äfven måtte höjas från tjenstemännen sjelfva. Regeringens proposition att tör detta ändamål måtte anvisas 170,000 rdr understöddes endast af grefve Sparre och hr Lyth, hvilka dock senare förenade sig med dem, hvilka ville bevilja den af utskottet för år 1874 till 100,000 rdr nedprutade summan, Dessa voro hrr statsrådet Bergström, Treffenberg, Hörnfeldt, Jok. Jönsson, Sjöberg, P.: Olsson från Helsingborg, Åke Andersson, Key, Englander; Törnebladr, Wigardt, Edström, P. Staaff och Granlund, Hr Treffenberg, som synes äflas att i vissa fall stå på en originel ståndpunkt eller åtminstone gör detta i uppfattningen i många frågor, begagnade tillfället i går att replikera grefve Posses yttrände i lördags. afton: om: riksdagens könstitutionela rätt att vägra anslag. Hr Treffenberg,; som ställde sig.orubblig på den absoluta statsrättens ståndpunkt, upplyste att professor Boström för länge sedan afgjort frågan om.skattevägran i följd hvaraf riksdagen. ej. har någon konstitutionel, utan endast-en formel rätt. att vägra anslag. ; Denna grundsats-fann talaren tillämpad. .på hvarje sida af regeringsformen, såsom. bevis hvarpå han uppläste 106 och 107-22, der-helt andrå-korrektiv mot: en tredskande elier klandervärd minister yoro riksdagen anvisade. Talaren frånsåg alldeles den konstitu tionella praxis, som utvecklats och i verkligheten blifvit lag, lika mycket som han-glömde 65 2 regeringsformen, som ger svenska folket rätt att sig sielft beskatta och hvarom hr