Dagens Nyheter – 6 mars 1873, sida 1

EA nn huggningen, skulle lemna skogen här, utan att qvarlemna spioner. Det är dessa. spioner jag fruktar. Om det derför är någon enda möjlighet, så försök att gå. — Ja, vi måste väl, suckade fru Herner och reste sig upp med Mikkos tillbjelp, Hvilan få vi umbära till dess vi hinna fram. — Jag är stark nog att gå en lika lång väg som vi nu gått, sade Ilma och sprang upp. Men hennes ben svigtade och den skarpa rodnaden på kinderna tillkännagaf mer än tydligt, att hon redan öfveransträngt sig för mycket. Detta framgick också af de ord Mikko frammumlade: — Präktig flicka! Ehuru så trött att hon knappt förmår stå på benen, kryar hon ändå upp sig. Högt tillade han: Framåt då tätt efter mig. Med den största försigtighet, hvilken tydligt ådagalade att Mikko var en van skogsströfvare, gick han framåt, icke i rak linie, utan i krokar. De fina biuskgrenarne vekos ljudlöst åt sidan, och han satte icke foten på marken, innan han först undersökt stället. Med lika stor försigtighet följde fruntimren. Icke ett ord talades. Plötsligt stannade Mikko och lade ett finger på munnen, ett behöfligt tecken i detta ögonblick, ty ehuru fruntimren hittills varit tysta, skulle de utan tvifvel skrikit till af förskräckelse och öfverraskning vid den syn, som nu mötte deras blickar.