Dagens Nyheter – 6 mars 1873, sida 1

fram en pistol, den han gömt under den vida rocken. Fru Herner och Ilma darrade af fruktan när de märkte finnens afsigt, och den sist nämda sade icke utan ångest: — Är du säker skytt, Mikko? — Det skall visa sig nu, det, svarade Mikko kort och höjde pistolen. Kosacken, som först nu varseblifvit att hans fiende hade skjutvapen, drog nu fram sin karbin, men hur snabb han än var, förekoms han af Mikko, som tryckte af innan ryttaren ens han lyfta den tunga karbinen. Kosacken famlade några ögonblick med händerna i luften ; en tjock blodström forsade ur den öppnade munnen, och med en tung suck, den sista, sjönk han ned i vågorna. Allt hade skett i en handvändning; minuterna derefter gingo vågorna lugnt som tillförne öfver kosackens graf, och måhända var den lätta sång de sjöngo, en klagan till stepperna vid Don. Vid kosackens fall uppstod en förfärlig oreda bland ryssarne. Kapten Margunoff rasade; bytet skulle ju nu undgå honom, oaktadt alla hans väl anlagda planer. Med vild häftighet skrek han för den skull, under det han sprang upp mot den lilla byggningen: — Skjut efter dem och derefter eld på rucklet här! Det dröjde icke länge förrän eldtungorna började hväsa i de af sommarhettan torkade bjelkarne, Innan solen gick ned var fru HerÖSTERBOTTENS PERLA, 4.