fårskock fram och tillbaka längs stränden för ätt söka upp båten, ty utan en sådan skulle flyktingarne icke kunna uppehållas, alldenstund de fått för långt försprång. Deras sökande blef dock förgäfves, då vi ränna till att Mikko försigtigtvis borrat fru Herners båt i sank. — Skjut inte som stackare! Är det irgen af er eom kan träffa finnen, skrek kapten Margunoff, som först hunnit ned till stranden och med snopna och ilskna blickar såg efter det byte, åt hvars egande han redan i förväg gladt sig. En jögare, som stod kaptenen närmast, lade an och sköt. Kulan gick öfver båten och slog ned på andra stranden. — Ta hit! skrek Margunoff ursinnig och ryckte geväret från en annan soldat. Jag skall visa er att det inte är svårt att träffa målet. Med dessa ord vidrörde han trycket. Kulan träffade visserligen ett mål, nemligen båtens akterstäf, från hvilken hon lösslet en mängd spillror, och sjönk derpå ned i vågorna. Knappt hade skottet brunnit af, förrän en liten trupp kosacker sprängde ned till stranden. Vid åsynen af ryttarne ljusnade kapten Margunoffs mörkhyade ansigte en smula, men det varade icke länge. Mörk som tillförne gick han fram till kosackofficeren, en ung och vacker karl, och sade, i det han pekade på båten, som med hvarje årtag aflägsnade Big allt mera: