krigsväsendets underhåll beviljades kort efter landstågsgärdens åtagande af ständerna flera särskilda gånger, och senast år 1642, en ny skatt, som benämdes boskapspenningar. Det gick på samma sätt med denna skatt som med den föregående; den bibehölls alltsedan, såsom realonus på jorden, ehuru den ifrågavarande riksgälden betalades af Carl XI. Oaktadt samme konung till krigshärens underhåll grundade indelningsverket såsom en splitter ny börda på svenska jorden och hvilken dennas representanter åtogo sig, naturligtvis i den mening att de gamla, förnyade gånger åtagna, skatterna då skulle indragas, så bibehöllos likväl dessa. I stället fick jorden ensam bära hela denna nya krigsgärd och de gamla, landttågsgärden cch boskapspenningarne, fingo qvarstå och intogos såsom extra ordinarie stat uti skattläggningen för hela riket. Sålunda hafva dessa så kallade räntor tillkommit, hvilka man vill anse ej såsom bevillningar, det de väl för en tid varit, men såsom sådana för lång tid sedan bort upphöra, utan såsom vid jorden af urgammalt häftande realonera eller rent af skulder till staten. Deras egenskap qvarstår såsom ej allenast orättvist, utan rent af bedrägligt påtrugade den svenska skattejorden, hvilken, till följd af enväldig konungamakt, understöidd af de andra från skatten fritagna 3 stånden, tvangs att, ehuru med vanmäktigt knot af sina representanter, bära densamma. Om nu ej det förestående, åtminstone i sina hufvuddrag, kan jäfvas, så tro vi att det stora talet om de sålunda tillkomna SjordräntornaX, hvilka man för att blanda bort saken behagat kalla grundskatter (från hvilken tid detta falsarium förskrifver sig, känna vi ej) och Sskänken af dem till den generation som nu tiilfälligtvis lefver, skall af en rättvis kritik ställas på sin rätta plats, såsom en yttring af vår tids kulturarbete, men alldeles icke såsom ett orättvist rofferi af ett näringsintresgse. Det torde vara en sak som på intet vis kan förekommas, att nemligen vid ombildningen af den sociala och ekonomiska lagstiftningen, som tillförene lidit af stora fel och orättvisor, någon ny sådan måste drabba i omvändt förhållande, såsom en naturlig nemesis för det föregående. En sådan oförskyld och öfvergående social ojemnhet kan ej heller vid vår jordbeskattnings förnuftiga och i alla händelser rättvisa ombildning uteblifva; men vi äro fullt öfvertygade att dess verkan på nuvarande generation skall bli alldeles oväntadt ringa. Underkastade sig ej ett folk en dylik katastrof, så skulle i sjelfva verket ingen enda förändring i den ekonomiska lagstiftningen kunna försiggå, och det deraf härrörande lyckliga tillståndet skulle, midt inne i vår för civilisation sig prisande och beprisade tid, motsvara ett annat förstelnadt Kina. Måtte såväl de rakt omöjligat som Cgrundskattesflösningens4 föraigtigare män inse såväl detta som att det numera är alldeles för sent att tro på möjligblifvandet af det senare, ty enighet i åsigter skulle dertill aldrig kunna vinnas, oafsedt att ingen eller högst få lära finna sig föranlåtna alt numera köpa sig fria från ett exonemiskt våldförande, likasom man för några decennier sedan köpte sig fri från barbareskstaternas anspråk. P. —n— en va TR a RTR AA NR RN RON LA NV a