--—179 — då ströfvade han omkring som en lurande varg. Men, äfven detta fick Herner reda på och en mörk höstqväll, då Margunoff just skulle sätta öfver ån straxt ofvanför sergeantens hem, möttes han af finnen. Ett samtal uppstod; det blef hetare och öfvergick slutligen till bandgripligheter. Margunoff, som icke var svag, försvarade sig länge, men Herners styrka fällde honom slutligen till marken, der han blef liggande med den venstra armen afbruten. När Herner såg den olycka, som drabbat hans motståndare, försvann vreden med ens, och han gick till och med så långt i hjelpsamhet, att han i den ruskiga qvällen på ryggen bar den slagne ryssen in till Sikkilä, der häst och vagn genast anskaffades. Hemkommen måste Margunoft genast intaga sängen och kom icke ifrån den förrän några dagar före krigets utbrott. Rufvande på hämd, reste han skyndsamt till sitt regemente utan att någon kunde ana förhållandet, emedan den ryska hären ännu icke ryckt öfver finska gränsen. Men i och med detsamma som fredsbrottet skedde, begåfvo sig bönderna mangrannt till Margunoffs gård: och brände upp Sryssboet, geåsom den benämdes. Härom fick Margunoff ingen kunskap, förrän under slaget vid Lappo. Han svor då bönderna en oförsonlig hämd, och för att kunna nå den, anhöll han hos Rajewski att -få en liten styrka, sammansatt af jägare och kosacker, för att operera på egen hand. Detta för