Dagens Nyheter – 4 mars 1873, sida 1

-— 12. — ste väl ändå en gång ske, tillade hon saktare. Här kunna vi ej vara säkra. Det skälmaktiga barnsliga leendet, som förut krusat Ilmas läppar, var nu försvunnit, och al. varet tronade i stället kring den lilla näpna munnen och i de vackra klarblå ögonen. I detta ögonblick såg den sjuttonåriga TIlma ut alldeles så, som om hon blifvit dömd att lösa en af lifvets gåtor. Det var ju också en vigtig gåta, som hon och modren hade att lösa, ty deras lif berodde möjligtvis på denna lös! ning. Solen hade emellertid stigit upp allt högre på den rena himmelen och Alsajärvi-åns små böljor glittrade så vackert mot hennes varma strålar. Denna sköna morgon bebådade en klar dag. Sedan fru Herner suttit tyst och eftertänksam en liten stund, sade -hon i det hon gick ett par slag öfver golfvev: : — Ilma; du får ta båten och ro öfver till Mikko, samt bö honom komma hit. Jag vet att han är mäkta förslagen, och det är troligt att han kan tänka ut något sätt att undgå en påhelsning af kosackerna. Men du skall skynda dig, Ilma; vi ha ingen tid att förlora. — Genast, genast, mor! ropade den unga flickan och sprang in i ett närbeläget tum. Efter en kort stund var hon tillbaka. Ett par