Dagens Nyheter – 4 mars 1873, sida 1

— 9 Ilma skakade på hufvudet ech svarade: — Skor! Hvarför det! Ack, om du visste, älskade mor, hur lätt jag springer öfver stenar och blommor, alldeles som om jag hade vingar. Jag behöfver knappt röra vid marken! När hon uttalade dessa ord logo både läppar och ögon. Modren betraktade en stund med förtjusning sin vackra dotter, derpå sade hon, af verkligheten uppväckt ur sina tankar, i det mörka skyar drogo öfver pannan: — Kom in, Ilma; jag har ett dystert budskap att förkunna. Fru Maria Herner, Ilmas mor, var en medelålders qvinna med regelbundna drag. I sin ungdom hade -hon egt samma skönhet som dottren, och kunde, ännu vid fyratio års åls der kallas ganska vacker. Före krigets utbrytande hade hon icke rätt vetat hvad djupare sorg ville säga, men efter -den 18 april. 1808, då hennes man stupade vid Siikajoki vid storms ningen af de af ryssarne besatta höjderna, hade rosorna både i hennes hjerta och på kinderna, bleknat bort. Nu hade hon endast dottren att lefva för. Småningom lade sig den häftiga sorgen och den lugna eftertanken, som bjuder menniskan att samvetsgrannt sköta sina ÖSTERBOTTENS PERLA, LJ