Dagens Nyheter – 4 mars 1873, sida 1

RV också en dugtig karl, reder sig ganska bra i östra Finland. Då tänkte vi som så, att det inte kunde skada om äfven vi höllo oss tillhopa och förde kriget på vårt vis, för se vi österbottningar ha alltid varit mest utsatta för ryssens plundringar. I förhuggningen vänta vi bara på, att kapten skall komma, och dit bort tror jag att det vore bäst för frun att bege sig. Jag skall visa vägen. — Tack, tack, min redlige Mikko, svarade fru Herner rörd. Men, hvilken väg skola v: taga, då kapten Margunoff står i norr? — Åh, komma vi bara öfver till andra sidan af ån, som här är så djup, att ingen kan vada öfver, så är det ingen fara. — Nåväl, du får råda, Mikko, sade fru Herner beslutsamt. Vi äro snart färdiga. Kom, Ilma; vi vilja endast medtaga det nödvändigaste. De båda fruntimren försynnno på en stund. När de kommo tillbaka resklädda hade Mikko redan gått i förväg ned till båten. — Så skola vi då lemna vårt lugna hem, kanske för alltid, suckade fru Herner och såg sig omkring med sorgsna blickar. Gud beskydde oss! Ilma snyftade häftigt vid modrens bröst. För henne var det svårare att lemna den plats der hon blifvit född. Nu kunde ingenting, icke den leende morgonsolen, icke fåglarner glada qvitter, icke vågornas sorl, glädja henne längre, . Med djupt vemod i sina vackra ögon