Dagens Nyheter – 3 mars 1873, sida 1

—-—OO me sig, ropademodren, ty det var hon som öppnat fönstret: — Ilma, Ilma! Den unga flickan teg; endast ett undertryckt skratt tillkännagaf, att hon hört modrens rop. Det dröjde en stund, innan ropet förnyades, och Ilma hade redan till hälften krupit ut ur snåret, för att, osedd af modren, smyga sig fram och öfverraska henne, då hon, (modren) plötsligt steg utv på förstubron. I de blickar, hon kastade omkring sig, lästes en tydlig oro, och denna oro meddelade sig också åt hennes röst, som för andra gången hördes starkare och på samma gång något sväfvande: — Ilma, Ilma! Den unga flickan spratt till, när hon återigen hörde sitt namn. Hennes fina öra upptäckte den sväfvande stämman, och en plötsligt påkommen aning sade henne, att någonting afgörande var på färde. Med händerna hårdt tryckta mot det klappande hjertat ilade hon fram och sprang rakt i modrens utbredda armar under utropet: — Hvad står på, mor; hvad står på! — Stygga barn, som inte kan hålla dig hemma så tidigt, utan ströfvar ute i skog och mark! bannade modren med tydlig förebråelse, Och så klädd sedan! utbrast hon. Det är öfverdådigt af dig, barn! Du måtte väl åt. minstone kunna ta ett par skor på dig!