Dagens Nyheter – 1 mars 1873, sida 1

i —L-— Pr Akta dock att solens ba icke bleker dina blad. — OQO! hvem har lärt dig att sjunga så? sporde jag. Jag har lärt af lönn och lind, af våg och vind, af snöiga fält, af mörgonens rosiga sken. Hostigt gick en kall fläkt genom lunden. En mager, knotig man, med en lie på axeln stängde på en gång vår väg. Han måttade med lien, högg till... jorden öppnade sig och min vän störtade ned deri. — Och jag? — Många solhvarf satt jag stilla, stirrande ved i mullen — ett sorgflor insvepte mina tankar. — — — En dag tilltalade mig en vandrare: — fjitter du här och drömmer, då röfvare plundrat ditt fädernehem och din broder går ensam Blahd spillrorna? Jag flög upp! Jag löpte länge framåt, glutligen fick jag syn på honom. Han kom ut lifvets strid och skyndade förbi mig ned i en djup dal. Då jag hann upp honom, var han, stel af köld, neddignad mot marken, ty stormen tjöt vildt dernere, ufvar och ugglor kretsade öfver hans hufvud, i det de slogo sina torra vingar samman, så att ett hvinande läte hördes vida kring nejden. Jag tryckte honom till mitt varma bjerta och medan haglet piskade rosorna från mina kinder, gingo vi tillsammans ur dalen till en vänlig boning. På dess tröskel stod dock en gammal man med glänsande, snöhvitt hår. — Hör en bön från din moder, sade