Dagens Nyheter – 28 februari 1873, sida 2

Sa-Besegla du faders och moders nya, oupplösliga förbund! Och den lille läste välsignelsen med klar och stadig röst, såsom han lärt den. Men alla böjde nu knä, ty qvällssolens sista strålar väfde en helgongloria kring den lilles guldlockiga hufvud, och det syntes som om en Herrans engel stigit ned för att predika frid på jorden. Men ur gubben Granats innandömen lät det så förunderligt. Det var en kamp mellan qväfda snyftningar och det underjordiska skrattet. Dock, hastigt reste sig den sjuttiosjuårige gubben, som om åren omöjligen kunde få bugt på honom. CSeså! Nu är min tur att tala!4 ropade han jublande och förevann bakom berget. Men medan pastorn stod sartalande helt tyst med sin ungdomsvän fru Eva, och medan Jogschim och Eleonora öfversälla flyttade det lilla barnet, som hade beseglat deras återförening, från bröst till bröst, och mun till mun, fräste en raket högt upp mot den klara aftonhimlen, hvars bleka stjernor redan började tändas. Det var en signal från gubben Granat. Caro sprang upp från sin plats vid husbondens fötter, förskräckt och skällande. tSoså! Blifven inte rädda, go vänner, det är bara gubben Granat, som pratar litet i vädret, skämtade den gamle, som nu blef föremål för det lyckliga parets smekningar och vänskapsbetygelser.