Dagens Nyheter – 27 februari 1873, sida 2

-— öld — sköflad, min maka flyktad, min gon röfvad! Ve, tiofaldt ve öfver den dagen, den stunden! Den pyss så förkrossade och under sin smärta veke eremiten återtog för ett ögonblick sin förra vildheft. Hans ögon flammade, tänderna sammanbetos, händerna knötos. Vanmäktige! Mot hvilken rasar du?4 sporde Haraldsson oeh lade lugnande sin hand på Joachims skuldra. 4Då himlens åskor ljunga, hvartill tjena hotet, trotset, vreden hos en eländig. dödlig? Och då ödets: stormar rasa, icke besvärjer du olyckan och hejdar hennes lopp med dina verop och förbannelser. Så afbida då din olycksdag, om du så nödvändigt vill, och rista än ett siffertal in i klipphällen. Men ser du, mossan börjar redan breda sitt gröna täcke öfver dina hällristningar, och svart skola blommor spira upp der vreden högg sina minnesrunor. Ja, min Joachim, se här din olyckliga makas bref. Må det mana dig till kristlig kärlek och undergifvenhet! Bär det brefvet som en amulett på ditt bjerta under den ödesdigra dagen; och låt se att du då består ditt svåraste mannaprof, det att vara herre öfver dina lidelser.4 Den fordne läraren talade mildt och allvarligt såsom till den fordne discipeln, den i lyckans skiften bepröfvade mannen talade till den, som dukat under för sin första olycka; men ingendera tänkte på att det var en fattig prestman från skärgården, som lexade upp den mäktige millionären och . aftärsmannen,