ÖÄOVE ögonen glänste och handen knöts nästan som af en konvulsivisk rörelse. CJag har svurit att aldrig läsa den trolösas bref4, mumlade Joachim mellan samman bitna tänder. Men är en onaturlig ed dig mera helig än försonlighetens naturliga känslorX, bannade pastorn. Nåväl, om du har svurit att icke läsa, så har du likväl ej försvurit att höra hvad den olyckliga skrifver, och i den kärleksfulle Gudens namn befaller jag dig att lygsna. Gunnar Haraldsson med sin imponerande höga gestalt och sin klangfulla stämma stod der lik en domare framför en brottsling. Joachim sjönk samman på den bänk, vi redan förut beskrifvit, med blomsterrabatten till infattning, och den herrliga utsigten till belöning för bergsklättringen, och på hvilken bänk han tagit plats, medan hans gästvän befann sig på stående fot framför honom. Men plötsligen sprang han upp och bemannade sig med kraft, i det han utropade: CHöra är detsamma som att läsa, och jag vill inte veta af den förlorade qvinnan. Ja, ty du är lika. feg, som du är oförgonlig, dundrade Haraldsson. CFeg! Hvad vågar du söga?4, svarade Joachim och reste sig upp till sin fulla längd i jemnhöjd med prestmannens, medan hans ögon glänste af mod och medvetande om kroppslig styrka. Dock, hans vrede var endast en öfver