störtande lidelse; i Joachims ögon var hon genom blotta afsigten att bedraga, lika brotts lig, gom om hon redan fullbordat sina uppsåt Våren kom och med den eremitens obe tvingeliga längtan till sin lilla ö. Alla pastorn motskäl tjenade till ingenting. Joachim för klarade att han var vid sina sinnens full: bruk, att hans kropp hade blifvit härdad ge zom lifvet på sjön och i skogen, och att han själ skulle vid naturens modersbröst så små ningom hemta kraft att ånyo inträda i de för honom nu så förhatliga samhällslifyet. Med jubel helsade han sina minnen frår förra sommaren. Han kände en aning on tillvarons fröjd, och hans dagbok företedd en mindre nattsvart verldsåskådning. Ocksi hade han inte längre absolut förbjudit gubber Granat att besöka honom, endast påhälsnin garne icke blefvo alltför täta. Sjelfva pastoi Haraldsson tillbringade frampå eftersommarer två hela dagar i hans originella bostad, och eremiten gjorde sig en verklig husfadersär: af att bevisa buru menniskan kan lefva lycklig med små tillgångar, och huru Robinson på sin ö icke varit så beklagansvärd som man förmodat. Under ett af dessa ljusare ögonblick vågade ungdomsvännen sig fram med ett bref till eremiten från hans maka. Men plötsligt för. jagades från de uppklarnade anletsdragen stundens korta solsken, pannan rynkadeg,