Dagens Nyheter – 25 februari 1873, sida 2

Uv gamle trotjenare på hans räddningsresa till sin-olycklige herre: Och nu, återtog prestmannen, nu när jag märker att din ungdomsvänskap icke frusit bort under tidens isande hand, nu, Joachim, låt mig söga dig, att jag känner hela din korta lyckas och din olyckas historia. Men Gud är kraften och sanningen, och menniskan skall försöka att bli Hans afbild på jorden. Din sorg är idel svaghet, och ditt ensliga lif en lögn, ett oting, som du fåfängt skall försöka göra till sanning och natur: De röfvare, hvilka du ryss förbannade, ä dina bästa vänner, ä gubben Granat och jag. Vi ha inpackat hela ditt lilla sommarregidens på en liten ångslup, som i smyg ligger och pustar derborta bakom holmen. Den skall föra din boning och dig sjelf till mitt undangömda enklingshem två mil härifrån. Efter du vill undfly menniskorna, skall du få ostörd ro i en flygelbyggnad hemma hos mig. Men kan jag iute i vinter lära dig att umgås med stoftets barn, så skall jag åtminstone med Guds hjelp lära dig att åter älska dem. Joachim stod der alldeles handfallen. Han tyckte sig åter vara den fordne discipeln, som sög vishet och kunskap från den älskade lära. rens läppar. Hela hans energi — såsom han kallade gin envishet — föll tillsammaas som ett utbrunnet stycke trä, nyss så stort och glängande, nu en handfull aska. Hen befann sig nästan alldeles viljelös inför den starkares