Dagens Nyheter – 24 februari 1873, sida 2

SSR Skulle inte Abdon mot ett par riksdaler kunna låta mig få låna visan ett par dagar, bara för att se hur långt de onda tungorna kunna gå i gemenhet? Nej, allra nådigaste hennes nåd, hvem skulle sedan köpa min visa; och inte vill jag väl gå ur hus i hus för ast föreläsa den. Jag skulle inte ha rest hit för att erbjuda er den, om jag inte vetat att hennes nåd, trots sin stora, allmänt kända välgörenhet och barmhertighet, har slantar öfver för en affär af vigt. Huru länge än tant Polla ordade om sina små tillgåvgar, likasom Abdon om sin fattiga tjenareställning, så segrade till slut nyfikenheten och skandal-lystnaden öfver sparsamheten, och enkepostmästarinnan framletade ur ett penningskrin fyrtinio riksdaler och femtio öre. Det var allt hvad hon hade hemma i kontanter, påstod hon, och Abdon var för mycket . kavaljer för att se på femtio öre, så mycket mera: gom han egde hela paketer af den sälsynta nidskriften, och sålde den i smyg åt hvem som -kelst för en Half riksdaler. Spekulationen att få det af Abdoa och en vidskrifvare samarbetade opuset inköpt af Joachim Minniog eller hans affärsförvaltare hade alldeles misslyckats, och den af regnet genompiskade åboen på klippan Göken kolporterade nu till -hämd den gemora visan till alla vänner af skandallitteraturen. Abdon kade således gjort: en god affär, bugade och tackade, och öfverbevisade ännu dörren fru Korall