4Återigen en dag försvunnen, en kula flyttad ned på tidens oändliga radband. Att jag kommit närmare den efterlängtade grafven är visst, men har jag också kommit närmare dig, du all renhets källa? — Du outgrundelige! Hvarför låter du lyckans sol skina så ljus och värmande på oss dödlige, endast för att nästa ögonblick hölja den i åskmoln? Hvarföre öppnar du på förhänget för din himmel och låter oss drömma om de saligas boningar, då du nästa sekund låter din vrede ljunga ned öfver de barn du så vänligt smekte? Hvarföre gaf du åt menniskan en röst och en tunga lika englarneg, men lemnade åt mörkrets makter förmågan att beherrska vår själ och våra talorganer? O, förtorke af törstens och hungerns tärande qval de läppar, som lismade bort hennes kärlek från mig, och som stulo min jordiska lycka! O, förvissne den hand, som i sin strängalek härmade cherubers toner, medan han förrädiskt i nästa stund famlade efter den skatt, som tillhörde mig! Förbannelse öfver den falske gästvännen, den omhuldade främlingen, den smilande bjerteröfvaren, den eländige, krypande ormen! Förbannelse i tid oeh evighet öfver hans djefvuska tunga! Dock, hvem ger mig rätt att banna och förbanna, att döma och fördöma? Evige, förlåt och glöm mina hädelser mot din verldsordning! Ack, af barmhertighet lär också mig konsten att förlåta och glömma!