den än denna lilla nästan nakna pilt i sin snöhvita nattkostym. Med ett glädjesprång och ett jubelskri låg han vid fadrens bröst. Mordvapnet föll ur hämnarens hand ned på den broderade mattan under skrifbordet, och utom sig af rörelse tryckte fadren under konvulsivisk gråt det älskade barnet i sin famn och öfverhöljde det med kyssar. Eleonöra hade rest sig upp och kastat sig i soffhörnet inte långt från den grupp, som så målande uttryckte kärleksfullheten. CHvajföj gjåtej du, pappa? Och hvsjföj gjåtej mamma? frågade gossen med förvånad min, der han satt på fadrens arm och med den lilla handen sökte borttorka tårarna på dennes kinder. Gud har skickat oss stora sorger, mitt barnX, stammade fadren. Fåj Edmun si på dom?4 gporde den lille nyfiket, och liksom väntade han sig några leksaker. Men den naiva bönen från oskulden, för hvilken lifvet ännu icke var något annat än en lek, framkallade intet småleende hos fader eller moder. Joachim sprang häftigt upp och bar sin älskling till den väntande sängen. Sedan han nedlagt sin kära börda i den, föll han på knä och dolde sitt ansigte i barnets kudde. Nu vill Edmun att pappa å mamma ka höja på hans bönejX, jollrade den lille.