-— 400 — salongen och till. sin makes rum, hvars dörrar voro stängda. Hon bultade sakta, men ingen hörde henne. Hon fattade i nyckeln; Joachim hade läst in sig. Slutligen vågade hon en starkare bultning. Allt var tyst. Hon hörde endast sitt eget bjerta slå. Ändtligen öppnades dörren, medan Joachim utan att se Eleonora med matt stämma frågade: CHvem är det?4 Men i nästa ögonblick låg den olyckliga gqvinnan på knä inför sin make och sträckte de hopknäppta händerna upp mot honom, medan hennes blickar voro liksom fastnaglade vid golfvet. Eleonora! utropade Joachim, strök med händerna det oordnade håret från sin panna och stirrade på sin maka med förgråtna ögon. Han var blekare än vanligt, rocken var afkastad, halsduken likaså; den till hälften uppknäppta västen vittnade om ett bröst, som nyss behöft luft. Hela den oordnade drägten — hittills aldrig skådad hos den sirligt elegante och om sin toalett så ytterst omsorgsfulle unge köpmannen — vittnade om ett själstillstånd, gränsande nästan till vansinne. Eleonora svarade endast med knappast hörbart stämma: CBarmhertighet! Förlåtelse! EREMITEN, AF JOHAN JOLIN, 34,