CKanske ni vill följa med mig in till staden, herr Granat: sporde principalen den gamle trotjenaren, som icke sofvit en blund utan promenerade af och an på sandplanen framför byggningen. Ni ska ju i alla fall fara in om ett par tre timmar. Stannar qvar härute tills man kör bort mig, brummade bokhållaren. CBryr mig inte om att komma vidare på kontoret. Alla mina papper ligga alltid klara, nycklarna har herrn sjelf. Som ni behagarX, svarade Joachim på en gång vänligt och litet förnämt, under det att betjenten Johnsson med bedröfvad uppsyn hjelpte sin husbonde på med öfverrocken. Ni har fullkomlig rättighet att slå er till ro och hvila på er bepröfvade trohets lagrar. Johnskon, vaka öfver allt i huset som om det vore ditt eget! Dock, jag behöfver inte frukta något svek af din trohet, yttrade Eremiten med ofrivillig hänsyftning, medan trotjenaren bar sin herres reseeffekter ned till ångslupen. Och snart fördes Joachim Minning af den pilsnabba lilla ångaren bort från det kära ställe, som han älskat så högt, men som han aldrig mera ville och aldrig skulle återse. ———