Dagens Nyheter – 19 februari 1873, sida 2

Bm vv Hån ska beklaga och förlåta er. Nej, jag uthärdar inte hans vrede ock förakt: Jag vill dö med mitt barn!4 utropade Eleoi nora under vild ångest, i det hon reste sig upp och derefter kastade sig ned på knä bredvid sonens bädd. CVäck inte oskulden, som sofver, med hädelse mot Guds barmhertighet, hviskade den gamle under djupt allvar, och, alldeles bortläggande sin sedvanliga njugghet på ord, täfade han med en stämma, som darråde af rös relse, tröstens och hugsvalelsens ord till der olyckliga. Ni skulle med ett bedrägeri, som säkert himlen sjelf skall förlåta er, kunna förtiga allt för er ingenting anände måke, och derigerom förekomma stora sorger och lidanden hos honom. Ingen mer än jag känner till ert felsteg, och gubben Granat är inte bekant som pratmakare. Ni ska med fördubblad ömhöt försona allt, allt ska bli godt igen och ni ska säkert aldrig fela mera. 6 Aldrig, aldrig!4 bedyrade Eleonora och fästade sina tårfyllda ögon på gubben Granat, hvars kärfhet alldeles var försvånnen och utbytt mot en vekhet, som man aldrig kunnat ana hos den gamle tvärviggen. Men allt är för sent, Jåg har redan bekännt hela mitt brott för Joachim i ett långt, långt bref, som jag lagt på hans skrifbord. . Det ska vi bränna upp, tröstade gubben Granat. CAck, nej, jag vill bekänna allt med egen