Dagens Nyheter – 19 februari 1873, sida 1

— 260 — mun, innan främmande tungor hyiska om min flykt, mitt diktade telegrari om hans sjukdom, och om äfventyret här i skogen, som inte länge ska kunna förtigas. Men, min Gud! ni blöder, herr Granat, ni har djupa sår på er hals. Lappri! Minnesmärken från vår italienske vän, den skurkenX, puttrade gubben och tryckte sin blårutiga näsduk mot såren. CDessutom — o, min Gud!4 utropade Eleonora med ångest, i det hon kastade en frågande blick på sina reseeffekter. O, min Gud! Hvar är mitt dyrbara juvelskrin? I röfvarens händer. Säkert en fullkomlig tröst för förlusten af älskarinnan. Då måste ju i alla fall allting bli upptäckt för min Joachim, klagade Eleonora ångestfullt. Lugna er! Skurken ska bli straffad för sin girighet, skatten är i godt behåll derhemma, och signor Emilio Dolcini far sin kos med fodralet, en gammal låda och några stenar, he, he, hel Gubben Granat kunde, trots ögonblickets allvar, inte återhålla sitt underjordiska skratt. Han. berättade nu i korthet huru listigt han gått tillväga, för att i någon mån förhindra den hotande olyckan, ty utan respengar och utan åtföljande skatter skulle säkert äfventyraren icke varit särdeles angelägen om en längre färd med den vackra inodren och bar: net, utan sannolikt helt hastigt lemnat dem åt sitt öde, menade den gamle.