Dagens Nyheter – 19 februari 1873, sida 1

som var.tre gånger så stort och som på en gång utgjorde kök och storstuga, uppehöllo sig det unga nygifta brovaktarfolket jemte de båda fiskrarne Håkan och Erik, muntert glammande: kring brasan. På bordet, vid hvilket Eleonora satt, brunno två stearinljus i ett par små granna porslinsstakar, annars den förnämsta prydnaden på brovaktarhustruns byrå med sin tillhörande toalettspegel. Allting i den lilla kammaren var städadt, nätt och prydligt, och de betsade möblerna voro förfärdigade af mannens egen hand, ty brovaktaren var tillika snickare. Framför Eleonora låg ett skrynkladt pap: per, hvilket hennes små fina händer nyss hade sammankramat. Det var telegrammet från Livorno. Hor hade alltså — svikande sin tro mot den ädlaste make, hvilken hon visserligen gifvit sitt löfte utan kunskap om den känsla, som heter kärlek, men med tacksamhetens och beundransg hela hängifvenhet — kastat bort sin nyvaknade första kärlek på en ovärdig, en bedragare, en svekfull lögnare, en illa känd äfventyrares — såsom telegrammet kallade honom. Alla hang rörande historier om moder och syster, om striderna för friheten och fosterlandet voro idel lögner eller bragder utförda af den verklige Attilio Dossi. Och för en sådan uslings ränker, en usling som endast hade sitt sköna utseende och sin EREMITEN, AF JOHAN JOLIN. 33.