Dagens Nyheter – 18 februari 1873, sida 1

-—-— 0 —-— vrån mellan grindstolpen och grinden af sin handfasta angripare, som han till på köpet visste vara beväpnad, att han förskräckt och foglig började finna sig i sitt öde. Men under det denna ögonblickliga strid blef utkämpad ställde sig gubben Granat plötsligen med blottad lykta vid vagnsdörren och lyste på italienaren, som stuckit sitt hufvud ut genom fönstret. Emilio Dolcini! Ribaldo! Laciate la preda Scendets! (Skurk! Släpp ditt ofter! Stig ut!) röt f. d. underofficern med martialisk stämma och hållning. Harpspelaren, som med en min af outsäglig häpnad hörde sitt verkliga namn uttalas, åtföljdt af tillmälen, som röjde att hela hans intrig var upptäckt, blef ännu mera öfverraskad, när han i sin angripare igenkände gubben Granat, hvars åsyn framkallade ett anskri af förskräckelse hoz3 den i vagnen sittande Eleonora. Han kastade en hastig och spejande blick omkring sig liksom för att öfverräkna antalet af sina förföljare och underlättades i sin spaning af en bländande blixt, gom i samma ögonblick upplyste hela nejden. Då han icke såg några fler än gubben Staffan och mannen som fasthöll kusken, störtade han vild som en tiger öfver den gamle, som likväl, baredd på ett anfall, hade satt lyktan ifrån sig. Under ackompanjemanget af en uthållande åskskräll, som kom hästarne att stegra sig af