Dagens Nyheter – 17 februari 1873, sida 2

-—-—-— on utropade gubben Granat under synbar rörelse, i det han torkade sina tårade ögon. Ja, Gud välsigne och bevare honom! stammade hans unga maka, öfverväldigad af sinnesrörelse, reste sig upp vid bordet och bad den gamle om ursäkt för en blödighet, en aningsfull dysterhet, som tvingade henne att aflägsna sig. Eleonora skyndade in i sin sängkammare och läste dörren i lås. Johnsson hade gått ut efter någon efterrätt, så att bokhållaren befann sig ensam. Men maten smakade honom inte läsgre, han lemnade bordet och puttrade för sig sjelf: 4Kan inte vara brottslig. Omöjligt! Eller kan också vara det. Möjligt) Qvinnorna idel gåtorl4 På eftermiddagen blef tiden den otåligt bidande, gubben för lång. Han skyndade till sin granne fiskaren och lät denna i sällskap med en handfast kamrat ro sig i lättaste båtsom fanns vid fiskläget in till den lilla staden i närheten. Den gamle nästan sprang till telegrafstationen. Intet svar ännu från Livorno, Gubben räknade med ängest klock slagen från kyrktornet. Efter ett par timmars pinsam väntan började det småningom skymma, Hvad skulle han göra? Återvända för att passa på hyrvagnen vid Räfudden? Men den unga frun hade ju inte det minsta rustat sig för någon resa, och hoi skulle ju altid, i