Dagens Nyheter – 17 februari 1873, sida 2

ah Kröningsfrågan. Vi meddela här lydelsen af det utlåtande, hvarmed andra kammarens första tillfälliga utskott motiverat sin hemställan att den väckta frågan om riksdagens tillgöranden för konungens och drottningens kröning icke imåtte till någon åtgärd föranleda. Sedan utsköttet upprepat frih, Åkerbielms sotion, fortsätter det sålunda: Utskottet, till hvars utlåtande ofvan intagna framställning blifvit hänvisad, förbiser visserligen icke vigten af ett gammalt häfdvunnet, tillförene äfven genom lag stadgadt bruk, som redan i följd af sin ålder förtjenar aktning, med hvilket förena sig många minnen ur Sveriges historia och som tillika har stöd i den betydelse, hvarje al religionen helgad förrättning måste innebära. Våra grundlagar innehålla emellertid i detta ämne icke något anzat Än den antydan, som förekommer i inledningen till successionsordningen och gom, under förutsättning af vissa, jermväl angifna vilkor, afsåg det fall, då det nu varande konungahusets höge stamfader kunde komma att eåsom konung rikets styrelse öfvertaga. Om eller i hvilken mån det urgamla bruket numera uppbåres af det allmänna föreställningssättet, eller om i större eller mindre delar af landet konungens och hans gemåls kröning betraktas såsom en sjelfva begreppet af konungamakt med nödvändighet tillhörande och denna makt högtidligen bekräftande handling, tillåter utskottet sig icke att uttala någon förmodan. Deremot är utskottet förvissadt om, att en sådan förrättning icke kan närmare tillknyta de band af kärlek, tillgifvenhet och trohet, med hvilka svenska folket är förenaådt med den konungaiätt, hvilken, såsom konungen i sin första helsning till folkets församlade ombud också erinrade, satt sin ära uti att vara svensk — en ära, som får ökad glans vid tanken på, att under kopungarnes af denna ätt fridsälla styrelse landet uppnätt en förut knappt anead utveckling och förkofran inom alla odlingens områden. Icke mindre är utskottet öfvertygadts om, att konungens uppskattning af sitt höga kall samt de dyra och ansvarsfulla pligter, det medför, är lika fast och oförtnderlig, ehvad hans tillträde af riksstyrels gen beseglas i öfverensstämmelse med det uramla bruket eller icke, likasom att, oberoende eraf, han hyser gamma känslor af huldhet och kärlek för det folk, som kallade hans farfader att intaga den tron, så många hugstore konungar förut innehaft. Med denna öfvertygelse om beskaffenheten af det ömsesidiga förhållandet emellan konung och folk, vill det synas utskottet icke vara förenligt, att riksdagen skulle till konungen frambära en anhållan, som i någon mån kunde lägga ett band på h. m:ts egen uppfattning af den i fråga satia högtidliga handlingen i och för sig eller om rätta tidpunkten för ennas begående. Enligtutskottets föreställning, är det konungen ensam, hvilken det tillkommer att i den ordning, grundlagen utstakar, meddela riksdagen sin vilja i detta afseende, och en sådan behandling torde ock i det hufvudsskliga öfverensstämma med den, hvilken det åberopade stadgandet i vårt brödrarikes grundlag synes angifva. Finner h. m:t sig böra, i likhet med sina höga företrädare, till Sveriges konung krönas och byllas, måste denna högtid vinna högre betydelse derigenom, att folkets valda ombud i densamma deltaga, och den har då icke behof af yttre ståt eller fåfänglig prakt för att i sann mening utgöra ett offentligt vittnesbörd om föreningsbandet emellan konungen och folket. På grund af hvad nu är vordet anfördt, hemställer utskottet vördsamt, att den af hr vice talmannen, friherre kerbjelm gjorda framställning icke måtte någon ytterligare åtgärd af andra kammaren föranleda.