Dagens Nyheter – 15 februari 1873, sida 2

-— 00 — förvåning frågat om inte grosshandlaren vore återkommen, ty så hade han hört i staden. De sjuttiofem åren,i förening med de gycklande ljusbilderna på vattnet, utöfvade en viss magisk verkan på den gamles ögonlock; och utan att vilja eller veta det, inslumrade han så sakta, insvept i sin fiskarefilt. Han hade dock inte legat så i många minuter förrän han väcktes af samtslande röster tätt ofvan sitt hufvud i den närbelägna bersån, och af plaskandet vid stranden, der lilla Edmund roade sig med stenkastning i det grunda vattnet. De konverserande talade italienska, men så sakta, att gubben Granat endast kunde uppfånga några enstaka uttryck om hyrvagn: kl. nio, om juvelskrin och om jernväg. Han gnuggade sina ögon och rystade med lillfingren sina öron, för att bättre kunna se och höra, men han förnam endast ljudet af en kyss, då i samma ögonblick lilla Edmund plumsade i vattnet på den temligen grunda, men för en liten varelse gom han dock farliga stranden. Iogen från bersån tycktes i skymningen observera de små fötterna och benen ofvan vattenytan, så mycket.mera som det lekande barnet, hvars hufvud befenn sig under böljorna, icke kunde uppge något nödrop. Gubben Granat sprang upp med den vighet och raskhet, som var en så egendomlig skatt för den gamle, och var i några språng nere vid stranden. Nu. först och då han på sina armar